Nina von Krusenstierna: "Folk frågar om man har något slott"

Hon är en "doer" av adlig släkt som kör rally och skjuter luftgevär. Hon är rymdingenjör, uppfinnare, författare, egenföretagare, grafiker och projektledare. Nej, Nina von Krusenstierna är inte lätt att få grepp om.

En lastbil med 9 000 hönor har vält. Det springer höns över E4. Jag är sen till vårt möte på hennes kontor, Welands industricentrum i Gislaved, den gigantiska byggnaden där en gång nästan 800 människor jobbade med att tillverka däck. Så här dags, en tisdag strax innan jul, står det ganska öde.

Jag berättar om hönorna när vi möts i foajén.

— Vad kan vi göra? Ska vi åka och rädda dem?

Det låter som att Nina von Krusenstierna menar det. Fotografen säger att räddningstjänsten sedan några timmar är på plats och jagar höns. Snart visar det sig att frågorna "vad kan vi göra?" och "hur gör vi det här bättre?", är något som alltid finns i hennes huvud.

Fakta: Nina von Krusenstierna

Ålder: 51.

Bor: Bredaryd.

Familj: Missen.

Gör på fritiden: Kör rally (har kört f..

Fakta: Nina von Krusenstierna

Ålder: 51.

Bor: Bredaryd.

Familj: Missen.

Gör på fritiden: Kör rally (har kört fyra Midnattssolsrallyn), spelar fiol, skogsutflykter eller utflykter med lilla hundkojan.

Äter helst: Äter allt men mindre kött nu. Favorit: Blinier (ryska plättar) med smetana, löjrom med lite rödlök samt sovetskoje šampanskoje.

Ser på tv: Nyheter, dokumentärer, BBC, Downton Abbey.

Favoritcitat: "Inget är omöjligt - det tar bara längre tid".

Dold talang: Har ett tumavtryck på en satellit som ligger i omloppsbana kring planeten Mars. Rätt vass på skytte - gjorde värnplikt som korpral.

Engagerad i: Att utveckla saker, verksamheter och människor. Och att njuta av naturen.

Här trivs jag bäst: I skogen eller på spa med ett glas vitt bubbel.

Min största bedrift: Magisterexamen på rymdingenjörslinjen. Och att tacka ja till jobbet som vd och koordinator på Business Gnosjöregion AB.

Mitt största misstag: I gymnasiet att jag inte vågade ta tekniska linjen utan läste humanistisk linje som mina tjejkompisar – att jag väntade så länge på något som gett mig så mycket!

Så tänkte hon när hon och hennes dåvarande fästman separerat och hon stod ensam med ett alldeles för stort hus. Nina öppnade ett bed and breakfast.

Så tänkte hon när katten Tusse försvann i hennes område och efterlystes på Facebook. Nu står det ett julkort från kattägarna på vardagsrumsbordet i hennes tillfälliga hem i Bredaryd som hon har hyrt.

"Ett rätt sjavigt ställe men skogen är vacker och bredvid mig har jag en damm", beskriver hon det. 40 mil bort i Kolsva, Västmanland, ligger hennes andra hem, det stora huset med för många rum. Än så länge äger hon det.

I maj började hon på det nystartade företaget Business Gnosjöregion AB, som ska öka näringslivets konkurrenskraft i de fyra GGVV-kommunerna. Nina är vd och koordinator.

— Det var den bästa tjänst jag kunde få. Det kanske man säger om allting men för mig det är det verkligen det. Jag gillar projekt, att driva grejer framåt och se människor och företeelser utvecklas. Gnosjöregion är essensen av det. Jag känner mig lite besläktad med folket här, de har samma drivkrafter som jag.

Hennes bakgrund kan tyckas vara spretig. Hon är en skapande kvinna och ville från början bli journalist för att "kunna stilla min nyfikenhet". Hon flyttade från Sigtuna till Stockholm och började jobba på Försvarsmedia som grafiker. Där tyckte gubbarna att hon borde göra lumpen.

— Det måste ju vara alldeles överjordigt hemskt, tänkte jag. Det är klart att jag testar det. Det är ju jättespännande, ballt helt enkelt. Teknik har alltid varit jättespännande och efter det blev jag mer sugen på teknik.

Och att skaffa sig en utbildning.

— Jag vet inte om jag vågar berätta det här, men jag tänkte på vilken arbetsgivare jag ville ha. Jag hade ju jobbat med Försvarsmakten så jag tänkte att jag skulle jobba för Must (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten). De är intelligenta och de får kombinera grävande journalistik med undersökningar. Det måste vara superroligt tänkte jag. Jag pratade med chefen för Must och sa att det verkade jätteintressant. Han sa att man skulle vara elektronikingenjör. Så jag tittade vad som fanns.

Lotten föll på rymdingenjörsprogrammet i Kiruna. Fyra år i snön, kallar hon det. Skolan låg en mil utanför Kiruna och Nina skaffade skoter.

— En gammal Ockelbo med hög tyngdpunkt. Fullständigt livsfarlig, styret lossnade en gång två mil utanför Kiruna, säger hon och låter en aning norrländsk.

Att hoppa på utbildningen är det bästa hon gjort. Hon stormtrivdes, trots att det var "så kallt att man knappt kunde andas" och tuffa kurser. För att klara av matematiken tog hon sommarkurser. Det var dyra resor mellan Kiruna och föräldrarna i Sigtuna men på en isolerad skola fanns det faktiskt möjligheter att tjäna pengar. Än en gång återkom tanken, "hur kan vi göra det här bättre?".

— Skolan låg en mil utanför stan och vi hade ingen lunchförsäljning, inte heller de anställda på institutet för rymdfysik. Så jag tänkte om man gör mackor och sätter upp ett litet fik här så har vi ju en lunchservering. Jag klev upp fem på morgonen och bredde mackor, sedan gjorde jag en skylt och skaffade ett rött litet skrin som jag skrev mackeriet på.

Jobb på Must blev det faktiskt, under somrarna.

Vad gjorde du där?

— Det var inget märkvärdigt. Det var lite enklare studier... rymdteknik, säger hon och får det att låta som om det vore ett diskplockarjobb på kvarterskrogen.

Både jag och fotografen skrattar åt hennes svar. Vad hände sedan med underrättelsekarriären?

— Man gör sig inget namn på Must och man syns inte. Det kände jag var tråkigt. Jag vill inte gömma mig på något sätt, så det kanske inte var min "cup of tea".

Hon jobbade på Institutet för rymdfysik, sedan projektledare på Saab där hon bland annat sysslade med projektering av flygplatser i Centraleuropa. Några svängar till Ryssland har det blivit, där hon har släkt. Intresset för landet har alltid funnits där och under 90-talet studerade hon och jobbade i Ryssland.

— Jag ringde svenska företag med kontor i Ryssland och sa att jag kan medioker ryska men jag åker gärna över och gör några jobb, jag är bra på att skriva. Delaval behövde någon som åkte ut och rekade på gårdar där man använde deras utrustning. De satte mig som ensam västerlänning nio mil nordväst om Moskva. Och där gick jag omkring med min lilla slovar, min ordbok.

Den adliga släkten von Krusenstierna är ett namn i Ryssland. En känd upptäcktsresande är Ivan Fjodorovitj Kruzensjtern som ledde landets första världsomsegling 1803-1806 och flera gånger stred mot svenska flottan. En krater på månen, flera skepp och ett flygplan bär hans namn och en staty finns i St Petersburg.

Inför Ninas 50-årsfest häromåret ringde hon ryska ambassaden och bad om hjälp att få tag i sovetskoje šampanskoje, "sovjetisk champagne", omöjlig att få tag på i Sverige. När de fick höra att hon är släkt med Kruzensjtern fixade de 30 lådor, skickad från Tallinn till henne. Betalade gjorde hon dock själv.

Det fanns en tid då hon kunde tänka sig att bo i Ryssland, men nu är det inte längre aktuellt.

— Jag har många goda minnen från Ryssland, men det är också ett hårt land att leva i. De har inte samma sociala skyddsnät som vi och det gör att du behöver ha ett nätverk i Ryssland för att kunna känna trygghet. Jag har blivit rånad flera gånger.

— Ryssarna är bra på många saker, säger hon skämtsamt.

Själv är Nina von Krusenstierna vass på projektledning, luftgevärsskytte (hon kom trea i SM-95) och rally. Flera gånger har hon vunnit damklassen i Midnattssolsrallyt, som hon började köra 2012. Bilen är en röd Morris 850 som hon köpte när hon bodde i Kiruna ("det var en kille som sålde två hundkojor till priset av en"). I tävlingen gäller det att ligga så nära en viss hastighet hela tiden, oavsett hur vägen ser ut.

— Jag hade en hundkoja som bara stod i garaget, och så såg jag i tidningen att Mikael Persbrandt skulle köra. Herregud tänkte jag, det är bara att köra in lite i hans bil så har man en jättebra dejt. Han dök inte upp men jag fortsatte att köra. Det gick bra och det är jättekul. Det är en riktig folkfest och man får öva både teknik och fokus. Det är faktiskt avkoppling, i stället för semester kör jag rally.

Jag påminner henne om att hon berättat att hon en gång ville bli bilmekaniker för att hon blev kär i en bilmekaniker och att hon började spela trumpet för att läraren var snygg.

— Haha, det är sant, jag har dragits till snygga karlar helt enkelt. De har format min framtid.

Att skriva är också ett intresse. En barnbok, Lyse på Myren, skrev hon för tre år sedan. Egna barn har hon inga. Det blev inte så.

— Det var jättetråkigt. Jag hade absolut velat ha barn.

Familjen är katterna och Ninas mamma, som är 89 år men fortfarande jobbar som landskapsarkitekt och bor kvar i Sigtuna.

För Nina har det blivit en del flyttar, för jobbets skull. Stockholm, Kiruna, Arboga, Kolsva och nu Bredaryd.

Du känns lite rotlös?

— Jag tror inte att jag hade trivts att bara vara rotad på en plats, jag har min nyfikenhet och en trygghet med mig. Det här är cirkus Krusenstierna. Mina vänner finns i periferin, de behöver inte alltid vara hos mig. Man formas efter den miljön man är i. Det stör mig inte alls, tvärtom, det är ju jättespännande.

Ändå säger hon nu att hon har kommit till den punkt där hon vill landa. Kanske i Småland.

— Jag har påbörjat inflygningen kan man säga. Jag trivs bra i Gnosjöregionen, det skulle funka. Jag gillar folket här, de är envisa, påhittiga och fantasifulla. De löser saker. Så kände jag i Kiruna också. Du kan släppa ut en norrlänning mitt ute i skogen och så fixar han det. Det är som smålänningar, de är inte nervösa på något sätt.

Och kanske delar man samma grundtanke.

"Hur kan vi göra det här bättre?"

Nina om...

... sin uppfinning:

"Det var ett verktyg för konsulter som mätte tid, en projektklocka, som kom till vid en uppfinnartävling i Kiruna. Jag hade det moderna tänket att det skulle vara blåtand, trådlös överföring och så vidare. Jag ansökte om patent men då kom de på att det fanns ett sådant i USA från 70-80-talet, och det låste min möjlighet att gå vidare."

... korsordsmakandet:

"Jag sa till lokala tidningar att jag gör korsord. Jag hade inte gjort det innan men jag hade en känsla av att det inte borde vara så himla svårt. Bärgslagsbladet nappade. Jag fick ett klagomål från en tant från Västmanland som undrade vad en snöka var för något. Vet ni vad det är? Nej, just dt. Det är som en igloo och det säger man uppe i norr."

... släkten von Krusenstierna:

"Vi har släktträffar då och då, det är en jovialisk samling människor. Förut var det nästan dåligt att heta von... men nu märks det inte så mycket. Ibland frågar folk om man har något slott eller något."

Regler för kommentarer