Ulrika Geeraedts: Så löser vi länets problem

"Jag är lite av en nomad"

Ulrika Geeraedts bytte dokumentärfilm mot direktörspost men skapar fortfarande berättelser. Som regional utvecklingsdirektör ska hon se till att både människor och företag vill stanna i länet och utvecklas – och att de får snabba tåg.

En liten gul smiley kan säga något om hur en person är. Det tänker jag på när jag får ett sms från Ulrika Geeraedts, några dagar innan vi ska träffas. Hon är i Stockholm, där Sverigeförhandlingen precis kommit fram till att Jönköpings län får tre stationer på den föreslagna höghastighetsbanan. "Vilket är toppen :)" skriver hon. Det hinner ramla in några fler glada gubbar i vår sms-konversation innan vi ses på en restaurang i Jönköping. Det glada intrycket består. Ulrika är engagerad och positiv.

Hennes titel är abstrakt. Regional utvecklingsdirektör i Jönköpings län skvallrar om ett brett område, som handlar om mer än snabba tåg. Fast just nu är det en av de hetaste frågorna, för både Sverige och länet.

— Man kan tro att det är klart nu när det är sagt att det ska vara tre tågstationer här, men det är jättemycket kvar. Hur många bostäder ska byggas? Var ska tågen gå exakt? Och alla som kommer att överklaga detta, säger hon, utan att låta trött alls.

Infrastruktur är ett av hennes områden. De andra områdena Ulrika jobbar med är arbetsmarknad och näringsliv, attraktivitet och forskning.

Att snabbt kunna ta sig från olika platser är viktigt, säger hon. För att människor ska ha möjlighet att bo på landsbygden och att även få det Sverige som finns utanför storstadsområdena att blomma. I många kommuner i Jönköpings län lämnar människor orten. Frågan är också viktig för Ulrika privat. Maken Jochem, som hon träffade genom studier i hemstaden Lund, reser ofta internationellt i sitt jobb inom IT och har samtidigt en bilverkstad i Nederländerna. Bra kommunikationer är ett måste för att pusslet ska gå ihop.

Genom studier och jobb har Ulrika bott i nio länder. I Nederländerna började hon jobba med tv, efter att ha studerat på European film college i Danmark. Hon filmade och redigerade inslag.

— Det var ett litet produktionsbolag som gjorde nyheter, reportage... och en massa dåliga program också, säger hon och skrattar.

FAKTA: Ulrika Geeraedts

Ålder: 44.

Bor: Ulricehamn.

Familj: Man och tre barn.

Jobb: Regional utvecklingsdire..

FAKTA: Ulrika Geeraedts

Ålder: 44.

Bor: Ulricehamn.

Familj: Man och tre barn.

Jobb: Regional utvecklingsdirektör på Region Jönköpings län.

Gör på fritiden: Umgås med familj och vänner, aktiv i fredsorganisationen CISV och tränar.

Äter helst: Franskt och italienskt.

Ser på tv: Netflixar, hinner inte se så mycket men det blir mest deckare.

Favoritcitat: "I don't want to die with any regrets of what I didn't do".

Dold talang: Gift två gånger med samma man men har aldrig använt bröllopsklänningen.

Här trivs jag bäst: Med fullt hus med vänner och familj eller på en solstol i något varmt land.

Min största bedrift: Mina tre fantastiska barn.

— Det var vissa program där jag kände att jag inte ville ha med mitt namn. Bland annat ett program som hette Vip, där man besökte rika holländare runt om i världen som berättade om sin rikedom. Då kände jag att Gud, är det det här jag sitter och gör medan mina barn är hemma? Vad jag ville syssla med som dokumentärfilmare bottnade i ett intresse av att lära mer om världen, människor och förstå hur saker och ting hänger ihop.

Hon slutade på företaget efter ett år.

— Om vi fick politiker som ville göra något som skulle gå emot mina värderingar skulle jag ha svårt för att ta det här jobbet. Jag ska jobba objektivt och faktamässigt, men om det går emot allt det jag tror på kan jag inte vara kvar, det kände jag där i Holland. Jag har varit i situationer där jag har sagt: "Är det så här ni vill fortsätta så är det inte med mig". Det chockar oftast folk.

När sa du så senast?

— För kanske två, två och ett halvt år sedan.

Vad handlade det om då?

— Jag tror inte att jag ska berätta det, för vi löste det, men jag fick igenom det jag ville.

Efter att hon slutade startade Ulrika eget – och gjorde de filmerna hon ville göra. Då hade familjen också flyttat till Johannesburg i Sydafrika, där Jochem börjat jobba.

— I efterhand kan jag se att det finns en röd tråd i filmerna, ett intresse för religion. När religion spelar en roll för människor.

Var kommer det intresset ifrån?

— Jag vet inte, jag växte upp i en familj som inte är religiös. Min man är från början katolik men har lämnat kyrkan. Barnen är inte döpta. Andlighet är intressant, det är spännande. Jag konfirmerade mig när jag var 23, när jag var ung var det ointressant men sedan kände jag att det var något jag saknade, en kunskap som jag inte hade. I dag har jag gått ur Svenska kyrkan, haha.

Efter några år i filmbranschen började det bli svårare. De stora europeiska nationella tv-bolagen köpte in allt mindre dokumentärfilm och Ulrika riktade in sig på film som ett verktyg för olika projekt, bland annat ett inom integration. I samband med det fick hon jobb på svenska ambassaden i Haag, där hon sysslade med pressfrågor, att främja svensk kultur och stärka värden som jämställdhet och barns rättigheter.

— Det var första gången jag pratade svenska på jobbet och jobbade i en svensk kontext.

Det var också då tanken på att flytta tillbaka dök upp.

— Jag började fundera över min egen svenskhet och bakgrund. Mina barn pratade då lite Silvia-svenska, svenska med tydlig brytning och jag insåg att om jag vill att mina barn ska bli svenska så måste vi flytta tillbaka innan de har blivit för gamla. Nu har de fått någon sorts västgötsk dialekt.

Barnen är alla födda utomlands och uppvuxna i Boston, Johannesburg och Nijmegen i Nederländerna. Ulrika letade ett spännande jobb i en mindre stad, som ändå låg nära en flygplats. Det var två krav från Ulrikas man Jochem. Det blev Ulricehamn, en plats som Ulrika, uppväxt i Lund, var lika obekant med som hennes man och de tre barnen.

— Jag fick kolla på kartan var det låg för jag hade aldrig varit där. Vår äldsta dotter som var nio tyckte att det var jobbigast, eftersom hon hade flyttat åtta gånger redan. Vi lovade henne att vi skulle stanna i fem år. Nu har vi bott där i åtta år och nu är det barnen som frågar om vi inte ska flytta.

Varför var det viktigt att ge dem en svensk identitet?

— Jag insåg att mycket av det som svenska barn får fick inte mina barn. Som till exempel att kunna gå från huset till skolan. Överallt har vi fått köra dem. I USA fick man slå in en pinkod för att komma in på skolområdet och i Sydafrika fanns det beväpnade vakter på skolan. När vi flyttade in i huset sa jag till barnen, som då var fem, sju och nio år, att ta fotbollen och gå ner till Stjärnvallen medan vi lyfte in lådorna. "Själva?", undrade de. Efter fem minuter kom de tillbaka för att de tyckte att det var för läskigt. De hade aldrig fått möjlighet att göra något sådant innan. Friheten att kunna spela boll med sina kompisar själva, det är en frihet som är värd rätt mycket. Växer man upp med beväpnade vakter hela tiden, det är klart att det gör något med din syn på andra och hur tillitsfull du är mot dem.

I Ulricehamn fick barnen en svensk identitet och Ulrika ett jobb som internationell samordnare – med målet att dra in EU-pengar till kommunala projekt.

— Är det något man blir bra på som dokumentärfilmare är det att leta pengar. Man söker pengar hela tiden, man har en idé och försöker få folk att tro på den. Det var samma sak i Ulricehamn, fast det handlade om att söka pengar till arbetsmarknadsprojekt eller näringslivsprojekt i stället för film.

Ulrika såg till att pengarna rullade in. När tjänsten som vd på det kommunala näringslivsbolaget blev ledig tog hon chansen. Under två år jobbade hon med tillväxt i Ulricehamn, med liknande frågor som hon gör i dag. Under semestern 2014 såg hon en jobbannons i tidningen från Region Jönköpings län där tjänsten som regional utvecklingsdirektör utlystes.

— Jag tänkte att jag inte skulle få det men att det verkade vara ett superkul jobb.

Nu har hon haft posten i ett år. En av de stora frågorna hon jobbar med just nu är integration av nyanlända. På makronivå genom jobbet och på mikronivå genom att familjen själv har ansökt om att ta emot ett ensamkommande barn.

— Om man hela tiden tror att någon annan ska ta ansvaret eller göra något så går vi åt fel håll. Är det någon gång man ska ta ett större ansvar så är det kanske nu. Jag tycker att alla kan bidra på det sättet man själv finner passar en. Det kan handla om att samla ihop kläder eller fixa fika i kyrkan eller ta emot ett flyktingbarn. Jag och min man pratade om det och vi sa att vi har utrymmet i huset, vi lever ett bra liv och det finns inget som säger att det inte skulle funka.

Vad skulle du få ut av det?

— Självklart får vi ut något av det. Vi har haft en utbytesstudent hos oss som flyttade ut nu precis efter jul, det är alltid jättespännande att spegla sin kultur i någon annans. "Varför gör ni på detta viset? Så här gör vi hos oss". Det är jätteviktigt.

Hennes andra jobb hon haft efter dokumentärfilmandet har hon inte stannat särskilt länge på. Som längst i tre år.

Hur länge tänker du stanna här?

— Jag tänker stanna så länge jag känner att jag gör skillnad och kan vara med och påverka. I den typ av roll som jag har i dag tror jag inte att man hinner göra så mycket på två år, det tar längre tid. Men jag tror inte att jag som person ska göra detta hela livet, utan kanske i fem, sex, sju år och sedan göra något helt annat.

Ligger filmandet på hyllan?

— När barnen flyttat hemifrån och är självförsörjande, då kan jag tänka mig att sälja rubbet, allt jag har och göra film i stället. Det har Jochem och jag pratat om, då är han ljudtekniker och jag håller i kameran.

Ulrika om...

...Hemma:

"Sverige känns mest som hemma, och Nederländerna. När jag var i Boston och hälsade på gamla grannar kände jag mig som turist, men det gör jag inte i Holland. Där bodde vi i ett typiskt holländskt radhus, smalt och högt med tre våningar och en liten trädgård. Vi har kvar huset och hyr ut det. Det är en helt annan husmarknad i Holland än vad det är i Sverige, vi fick tre gånger så stort hus mot en fjärdedel av pengarna, haha."

...Sitt engagemang i dåvarande Folkpartiet/nuvarande Liberalerna:

"När jag jobbade på ambassaden jobbade jag mycket med EU-frågor. I samband med valet till Europaparlamentet 2014 frågade partiet om jag var intresserad av att kandidera. Jag var latent medlem kan man säga. Jag hamnade väl på plats 14 eller 15 i slutändan. Jag är inte politiskt aktiv i dag, men intresserad. Jag är den tjänsteman som jobbar närmast politiken, och då kan jag inte ha ett politiskt engagemang."

...Vad hon saknar från åren utomlands:

"Jag saknar lite galenskap. Att saker och ting är lite oorganiserade. Sedan jag flyttade till Ulricehamn har det blivit mer livfullt, men i början kunde man inte ens gå och ta ett glas vin på en fredagskväll mer än på kinarestaurangen. Jag kan sakna att man hör språk från hela världen i Amsterdam och att det går väldigt fort. Vi har långsammare processer i Sverige, men jag säger inte att det är fel."

Intervjun

Var: Restaurang Tegel i Jönköping en torsdag klockan 12.

Stämningen: Lunchstimmigt, hög..

Intervjun

Var: Restaurang Tegel i Jönköping en torsdag klockan 12.

Stämningen: Lunchstimmigt, högljutt och radiomusik som ekade mot det höga taket.

Regler för kommentarer